en svarta sidan
Just nu ligger jag som sagt hemma sjuk. Jag börjar bli lite piggare i alla fall vilket är skönt. Idag har jag ju till och med fått i mig riktig föda. Inte illa. När jag för en stund sedan ätit upp min fina spagetti och köttfärsås dränkt i ketchup kom jag på en lysande fin idé.
Jag kom och tänka på tiden då familjen va hel, bodde under samma tak och vi alla va friska. Det fanns brister i hur vi hade det då, men jag önskar ändå att det var som det var då. Men det var inte riktigt det som jag skulle skriva vidare om, men det var i alla fall tiden då jag gick i högstadiet och hade min berömda ''emo''-tid. Det är den som jag tänkte ta fram och så fint visa er.
Just nu har jag tyvärr inga bilder, eftersom att dem ligger på min stora dator som finns på annan ort just för tillfället. Men jag tänkte att man kan dela upp det i olika inlägg.
I vilket fall, så börjar jag från första början. Detta var den 1 april 2007 och jag satt vid datorn och kollade runt. Jag hade länge blängt på dom svarta tjejerna i klassen över och tänkt obekväma tankar om deras tröjor som det stod Tokio Hotel på. Va var det för fult band och hur kunde man lyssna på sån musik? Sanningen var att jag aldrig ens hade hört en låt av dem. Vilket jag insåg då jag satt där vid datorn och kom på att jag måste kolla vad det egentligen var.
Den första låten som jag hörde var ''beichte'', och jag tyckte faktiskt att den var helt okej. Det tog ett tag innan jag kom fram till om det var en tjej eller kille som sjöng. Vilket jag egentligen än idag inte vill erkänna att jag tvekade på..
Andra låten blev monsoon, och tredje låten heilig. Heilig var den som satte sig direkt, jag blev helt förälskad i låten och ännu kan jag få sånna där känslor till den som jag bara älskar. En låt som jag både skrattat och gråtit till.
Efter den dagen så var jag fast. I flera år var det enbart Tokio Hotel som spelades i mina öron och jag tröttnade aldrig på låtarna. De flesta texter satte sig på mitt huvud och finns kvar ännu så klart. I och med att jag började lyssna så mycket på dem inspirerades jag som de flesta andra av Bill själv samt de andra fansen. Trots att jag var den enda bland mina kompisar som förälskade mig i musiken så brydde jag mig inte utan gick min egna väg (jaa jag hade ju så klart kvar mina kompisar) och gick med svarta cheap monday, nitbälte, Tokio Hotel t-shirt. svart tröja... Min mamma tillät mig inte att färja håret svart... till min stora besvikelse men det hindrade mig inte från att ta lite inspiration från Avril Lavigne (hur det nu kom sig, men diggade hennes hår om jag inte minns fel) så jag färgade röda ibland gröna slingor. Det såg inte så hemskt ut som man kan tro....För att lugna era hjärtan. För att inte glömma den svarta kajalen också... Jag suger dock på att måla en jämn linje..Men vad gör man inte?
Fortsättning kommer!