känna sig ensam
Jag har aldrig haft probelm med att sitta själv och tänka, hitta på saker eller så. Inga problem, snarare så har jag många gånger valt att vilja vara själv. Lugnt, skönt, ingen press eller behöva anpassa sig. Både på gott och ont naturligvis.
Allt mer det senaste så har det börjat dra sig åt andra hållet, speciellt efter att mamma gick bort. Jag känner mig MINST I VÄRLDEN. Jag känner mig ensam.
Är jag ensam? Det är jag inte. Jag har många runt om mig. Hade jag inte haft er, alla så hade jag väll gått under. Men den saknaden efter mamma som ligger i mig tar över stundtals allt mer och mer och jag känner att jag inte kan hantera mig själv. Jag får panik, över allt vad livet innebär. Hem, jobb, fritid osv osv. Hjälp. Den så konstiga situationen som jag och egentligen så många fler sitter i gör mig panikslagen ibland.
Jag mår inte bra. Jag vill inte skriva det, när jag har så många runt om som hjälper. Jag vill ge tillbaka, vara glad och positivt inställd, ta tag i saker och glädja andra. Men hur ska jag lyckas om jag faller såhär. Jag vill inte falla så därför kommer jag aldrig att ge mig. En dag ska jag stå upp stark och göra mina fina glada. Det går inte idag, men jag ska försöka i morgon tills den dagen jag fixar det.
Man ska inte ge upp. Mamma gav aldrig upp, hon insåg bara att hennes kropp inte klarade sig mer. Men hon gav aldrig upp.
Anna. Du är stark och du kommer att klara det! Du vet vart jag finns om du behöver prata, dag som natt!