Jaså, hade jag en blogg? Men sedan den 8 maj har jag faktiskt levt med min telemanikk som enbart källa för den elektroniska världen. Jag har två datorer i mitt ägo, dessvärre är båda flippade. Men den stora behöver nog bara en rejäl uppdatering. Med det här inlägget så vill jag förmedla lite hur jag känner just nu. Der är så otroligt mycket, att jag kommer inte komma i närheten av min verklighet. Min älskade mamma finns inte med mig som förr. Det gör ont, trots att hon finns vid mig alltid numer. Men jag kan inte fråga henne om sånt där som bara mamma kan svara på, jag kan inte irritera mig på de stunder vi hade i klädbutikerna då vi alltid hade delade meningar. Jag kan inte ringa om jag är ledsen, arg eller sjuk. Därför hoppas jag att jag inte blir sjuk, mamma va alltid den som gav mig mest stöd. Inte minst den gången som jag låg i 39,7 graders feber helt ensam i lägenheten och ringde i panik då jag trodde jag var döende. Det gör lite ont när jag tänker på att hon några timmar senare åkte ambulans till sjukhuset där hon fick ligga kvar till sista andetaget. Men hon kämpade, mer än någon kan tänka sig. Tiden efter har varit helt konstig. Så oerhört konstiga känslor har bubblat upp, ner, upp, fram och tillbaka. Ibland kan jag inte hanterna mig själv. Det är jobbigt.
