mamma
Utan mamma, så känner jag mig många gånger som minst i hela världen. Då brukar jag tänka att mamma inte är helt borta egentligen. För någonstans så tror jag att hon är och hon kanske till och med ser mig.
Men ingen som varit med om liknande, kan inte förstå den brutala hemska saknades som ibland slår till i mig. Jag kan gå en dag och känna att det är okej. Men andra gånger så kan det komma på två sekunder, det är lite som att vara påväg att drunkna i sig själv. Då hjälper det inte att ''mamma är här, fast på ett annant vis''. Jag vill kunna prata med mamma, som innan. Om saker som hör till livet. Ska jag göra sådär eller såhär, ska jag säga sådär eller något annat? Kan jag ha på mig det här, eller kanske något annat? Hur gjorde du när du skulle göra.. det här första gången? Och annat som bara mamma kan svara på, eller som man helt vill att mamma ska svara på.
Jag har jättemånga andra som jag kan få hjälp utav så jag klarar mig, det är inte det. Men saknaden är så sjukt stor. Och att de för i stort sett är så självklart att man har sina föräldrar i liv då man är i min ålder. Den dagen som någon frågar om min mamma kommer säkert att komma, jag vet inte hur jag reagerar men antagligen så kommer det kännas jobbigt att få fram orden som säger att mamma inte lever.