det finns en gräns
Vilken morgon och vilken dag. 04 slogs mina trötta ögon upp, ångest, panik och förtvivlan slog mig. Inte bara i magen, Hela kroppen var tung men tom, ont från topp till tå. Jag hade drömt. Den värsta drömmen i hela mitt liv.
Jag och min klass (från högstadiet tror jag) skulle åka med en stor båt till Holland. Jag var tvungen att säga hejdå till mamma. I vetskap om att hon inte skulle finnas vid liv när jag kom hem igen. Förstå, säga hejdå till mamma. För alltid. Jag vet hur det känns, nästan. För jag var beredd den sista veckan på att, det här är kanske sista gången. Fast det var liksom inte ett hejdå på så sätt som jag drömde.
Drömmen hoppade vidare, mamma dog inte i sin sjukhussäng i min dröm. Mamma hoppade i sanden, som en lavin fast inte av snö utan sand.
Jag vaknade med en känsla som är obeskrivlig, jag drunknade i mig själv. Varför? Varför drömmer jag såhär?
Jag somnar om.
Jag drömmer återigen en dröm som får mig att vakna ( 30 minuter senare). Jag gråter, rädd är bara förnamnet. Jag springer för att inte bli slagen med en spade. Rädd för att göra motstånd i tron om att det kan bli värre än vad det redan är. Varför, varför kommer sånt här upp i mitt huvud?
Har jag gjort fel?
Hela dagen har jag inte varit mig själv, mått dåligt. Men flyttat det till kvällen för dagen har ändå bjudit på mer motivation, vilja, ork till sen och en start på något nytt.
I morgon uppdaterar jag om vad som hänt idag.
Kram på er.