And the world's gonna know your name
Sådär. Ed Sheerans ''I see fire'' är inpluggad i öronen och inlägget om tacksamhet inleds. Okej, till en början, så genom allt det som jag har gått igenom hade jag aldrig klarat utan er som funnits för mig. Jag har inte skrivit ut allt här på bloggen och kommer inte heller. Det kan bli så fel. Men en del av er vet om mer.
Jag har många gånger varit stark och låtit tankarna gå åt det ljusa hållet. Tänkt att det blir bättre trots alla fallgropar, ställt mig upp och försökt glömma det som hände. Men jag har också fallit ännu mer, så många gånger. Jag har fått panik och gråtit tills tårvätskan är slut. Fallit bokstavligt, legat på golvet i panik. Världen går under och mitt inre slitits i bitar. Försvunnit från omvärlden. Glömmer aldrig gången då mamma försökte hjälpa mig. Jag blev så arg på mig själv. Min mamma, som hade cancer, ska behöva ta hand om mig som är frisk. Bara för att jag låg och skrek på denna orättvisa värld. Det skulle varit tvärt om. Den tanken gjorde paniken bara värre, jag blev så arg på mig själv att jag inte bara kunde sluta. Resa mig upp och vara stark.
Men att vara stark innebär inte att man inte faller, för faller gör man då man varit stark för länge. Genom att ta sig upp ur gropen bildar mer muskler och mer styrka.
Många säger att jag är stark, och ja. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var det. Min mamma var oerhört stark. Det var hon och jag tror att jag fick mycket styrka av henne. Jag brukar tänka på mamma när livet är svårt. Mamma ville leva, hon ville va med mig. Vara med när jag får barn (ah.. nu kan jag ju inte säga säkert men just nu har jag inga planer på barn under min livstid men man kanske kan ändra sig...) hon bad mig hälsa till dem från mormor. Hennes enda önskan var att få leva, inte dö. Det gör att jag vill ta vara på livet ännu mer. Jag har ett val, att leva eller inte fortsätta leva. Mamma hade inget val. Så ibland tänker jag att jag ska leva för mamma också. Göra saker som hon kanske hade velat. Ibland tänker jag som mamma märker jag. Omedvetet. Det känns bra, oftast.
Det här är jag. Erkänn söt? Vet inte vart min söta sida tog vägen under min uppväxt? haha..
Tacksamheten
Utan er, fina fina som finns vid min sida hade jag aldrig tagit mig såhär långt. Ni betyder så otroligt mycket att ni inte anar hur mycket. Det finns dem som inte vågar höra av sig. Jag har förståelse för det. Det finns dem som kan fråga någon gång hur det är. Jag brukar vara ärlig, säga att det är okej om det är det. Är det inte okej så säger att jag att det inte är det.
Men så finns det de som hör av sig dagen efter att de sett att jag inte mått bra. Frågat hur det är med mig.
Jag kan inte låta bli att bli lite extra imponerad av er. Det får mig att känna mig mindre ensam. Jag kommer aldrig att vara ensam. Men den känslan infinner sig lätt och det är fel jag vet om det så väl. Men ni alla betyder så mycket att jag skulle vilja baka tårta till er alla!
Tycker att ni klappar er själva på axeln och berömmer er själva. För ni är så bra! Sätt på the scripts ''hall of fame'' höj volymen och LYSSNA på låten, texten, melodin.