om att våga och att kämpa
Har ni någongång haft den där känslan. Den specialla känslan som gör att man blir helt galen. Tankarna flödar fritt, dem tar över och man nästan spricker av glädje? Livets alla motgångar och problem blåser bort och visst finns dem, men man bryr sig inte om dem för den där lyckliga känlan den tar över fullkomligt. Den är så fruktansvärt underbar. Den finns där länge och man vill att den ska vara för evigt.
Men till sist så händer det något. Glöden liksom börjar svalnam man märker det inte riktigt först utan man kommer på det efter ett tag. Något har förändrats.
Men det vore väll konstigt annars?
Livet kan inte gå som en dans på rosor, vara frid och fröjd hela tiden. Som man skulle skratta och vara glad hela tiden. Det fungerar inte så. That's it. Men man borde väll kunna lära sig att leva med det.
För att få tillbaka den där sjukt underbara känslan, så måste man kämpa. Man måste ge och man måste ta. Men det är inte alla gånger så lätt som det låter. Men försöker man att klara sig igenom den värsta smärtan, och klarar det. Då är man stark.