ung cancer
Igår så var jag och min syster i Göteborg. Vi tog bussen in för att pärla armband för ung cancer. För er nya läsare, så kan det vara bra att veta att min mamma i maj 2013 gick bort i cancer. Efter i vetskap ett envist kämpande i två år. Älskade mamma.
Jag kännde inte så mycket till en början. Utan, kände väll mer att vi skulle göra något bra. Men när vi klev in genom dörren till huset vi skulle in i blev jag lite ställd. Hur många skulle det vara där? Jag visste ju inte. Även om man hör om andra drabbade genom tidningar, nätet. Så känner man sig ensam på något vis. Varför händer det oss? Är det bara vi och hon/han som varit med om det här? Vad är det för människor vi kommer träffa?
Men det släppte faktiskt när vi kom ner för trappan till lokalen som aktiviteten pågick. Det var ju många här! Vi är lååångt ifrån ensamma. Det fanns inga krav heller på att berätta. Är det jag? En släkting, en kompis? Jag och Linnea kom snabbt igång med pärlandet och så var vi fast. Denna gången ville jag inte prata om mamma, det var lite jobbigt till en början. Men så fick det vara.
Jag vill åka dit igen, så den 22 september ska jag och Linnea dit igen. Någon mer som ska dit? Då kanske jag är beredd att våga prata med de andra och inte drömma i alla pärlor hela tiden, glömma det goda fikat som det bjöds på. Men det känndes bra! Jag fick motivation! Inspiration, jag vill jobba med det här! Tänk vad intressant och lärorikt. Utvecklande och bra. Dream on, jag vill och jag kan.
Såhär ser mitt armband ut.
Kärlek till er alla! (Som min mammas sista hälsning..)